Digga Lärande – Hjärnan bakom allt

Dystra rubriker om skolans fallande resultat och lärare som flyr yrket duggar tätt i Sverige. De som jobbar i skolan märker också att allt fler elever behöver stöd för att klara målen och att motivationen att lära sig många gånger är låg. Men är det verkligen så hopplöst? Vad kan vi göra åt detta och vad säger forskningen om inlärning och hjärna egentligen? Om detta handlar detta avsnitt av Digga lärande.

 

Anna Tebelius Bodin håller föredrag om utbildning och lärande.

Jag hade glädjen att få prata om skolan, inlärning och hjärnan med Anna Tebelius Bodin, kognitionsvetare, utbildare och fortbildare inom hjärnans psykologi med lång erfarenhet av att jobba med både elever och personal kring hur vi lär. Anna har med forskningen kring inlärningspsykologi som utgångspunkt tittat på vad det är som driver människor, vad är det som gör människor motiverade att vilja göra ansträngningar, att vilja hålla fokus,  att vilja lösa problem och så vidare. Hon har arbetat i många år som specialpedagog och föreläst över 500 gånger i ämnet under de senaste 13 åren.

Hjärnans behov

Om vi börjar med att konstatera att hjärnan inte har förändrats på 40000 år så kan vi lättare förstå varför vi reagerar på vissa sätt. Till exempel uppfattar den ingenting som neutralt utan allt är hot eller belöning. För att hjärnan ska bli positivt inställd och släppa hotet bör man börja en lektion eller föreläsning med att berätta en historia, en story som berör på något sätt och får åhörarna att känna empati. Då har hjärnan börjat producera oxytocin och är mer välvilligt inställd, mer mottaglig till dig och det du har att säga.

Ett annat faktum är att hjärnan i grunden är ”lat” och på alla sätt försöker spara energi och det är också därför den efter ca 30 minuter går ner i ett sorts vänteläge. Därför behöver man i inlärningssituationer byta aktivitet med jämna mellanrum. Det kan vara så enkelt som att resa på sig för att göra hjärnan mer alert, eller prata med någon intill några minuter.

Hjärnan och motivation

Motivation är något som ständigt efterfrågas i skolans värld. Anna börjar med att förklara att det inte är något som kan tillföras utifrån. Istället behöver vi undanröja hinder för motivation. Hon berättar också att vi egentligen inte vill förändras över huvudtaget! Hjärnan uppfattar förändring, det vill säga att lära sig något nytt, som hotfullt. Att skydda sig från hotet, det är prio nummer 1 för hjärnan. Men finns det då finns ingen motivation?

– Jag håller på och skriver en bok om motivation, så jo, men det är lika sant egentligen att säga att det inte gör det! Du kommer kanske aldrig ”känna för det”. Du kommer kanske aldrig att vara i det där optimala läget, precis som det där klassiska exemplet om när det passar att skaffa barn. Du kommer aldrig till fullo att känna att ”nu är det rätt, nu har jag allt som behövs för att…” Du måste bara göra det ändå!

Anna berättar att alla människor har en strategi utifrån sin personlighet för att tänka vart man vill  komma och vad man måste ge upp för att nå dit. Någonstans handlar motivation om att förstå att det är smärtsamt, men att det är värt mödan. Man måste offra något! Annars skulle det inte trigga hjärnan att känna utmaningen. Likaså behöver man känslan av progression och en belöning i slutändan för att bli motiverad. Om du får saker utan att anstränga dig, utan att komma över ett hinder, så värdesätter du det inte ändå.

Hjärnan och flow

Hur det då med flow som man pratar om? Ja, det är väl i så fall det närmsta man kan komma motivation, håller Anna med om. Men samtidigt är det lite ironiskt för då pratar vi egentligen inte om motivation, för det behövs ju inte om man är i flow! I flow är man ju bara i den produktiva bubblan. Det flyter och allt bara faller på plats. Men för att nå det tillståndet måste det någonstans finnas en liten gnista, en liten trigger som ger ett adrenalinpåslag i hjärnan rent neurologiskt. Så att vara i flow är inte bara att sväva på moln, utan det inbegriper ju det där lilla hotet också, men man har kraft och resurser att övervinna det. För hjärnan är det här samma sak som på savannen för tusentals år sen när man stred mot det där farliga djuret. Man blir stressad men man vinner striden. Detta ger ett adrenalinpåslag som inte är skadligt för oss, utan istället gör oss fokuserade och får oss att stänga ute omvärlden.

Hjärnan och deadlines

Men hur är det med deadlines? Är det en sådan trigger för hjärnan?

Anna säger att det finns många teorier kring varför man jobbar i sista minuten. En är att det faktiskt är ett sätt att inte göra sitt bästa. Om du har du all tid i världen på dig, då kan du också ha obegränsade krav. Om du stället känner kravet att du måste leverera för att få sova i natt och det börjar bli ont om tid, då blir det hela tiden en bedömning av att göra jag det bästa möjliga av den tid som är kvar. Då kan man mycket lättare bli nöjd med ett resultat. Och å andra sidan, om det inte blev bra, så har man inte haft så hög insats. Man kan lättare förklara för sig själv varför det inte blev så bra: att det inte är så konstigt med tanke på den korta tiden man har haft på sig. Blev det däremot bra trots tidsbristen är man rätt nöjd: ”Ha! Det här kan jag få till med vänsterhanden”. Jämför detta med att du har hållit på med det i flera veckor och lagt ner din själ i det — och det ändå inte blev bra. Hur känner du dig då?

Det här skyddar man alltså sin hjärna mot och har man kopplat ihop sina resultat med sin förmåga och dessutom sin självbild, då är man benägen gå rätt långt för att skydda den. Men det är alltså ett skydd, en så kallad copingmekanism att göra saker i sista minuten.

Hos personer som istället är välplanerade och alltid gör allt i god tid handlar det om att de uppfattar andra saker som hotfulla än ”sistaminuten-personerna”. För dem är det ett väldigt jobbigt mentalt hot att inte ha allt planerat, då känner de sig utsatta. ”Sistaminuten-personerna” känner å andra sidan det som ett hot att planera eftersom det ställer krav som de inte vet om de kan leva upp till.

Detta är något att ha i bakhuvudet när vi blir irriterade på andra på en arbetsplats eller i en skola. Vår planeringsförmåga har helt olika utgångspunkter!

Motivationssänkande faktorer

På frågan om vad som sänker motivationen fastslår Anna att man egentligen bara behöver säga en sak: att vi känner att vi är under hot, eftersom prio nummer ett i hjärnan är att överleva. Känner vi att vi är under hot kommer vi att göra vad vi behöver för att ducka för det hotet, eller slå ner det. Detta gör vi genom att strida mot det, springa därifrån, eller spela döda. Det är ytterligare ett bevis på att hjärnan ännu fungerar som den gjorde på den där savannen för tusentals år sen! För hjärnan finns inget neutralt, utan allt är hot eller belöning.

Om vi omsätter allt detta till en konkret situation i skolans värld innebär det att elever som blir ombedda att utföra en uppgift som de känner att de inte klarar av kommer att ducka för det hotet. Särskilt om de inte finner någon belöning i det hela, som skulle kunna motivera dem att ”göra det ändå” för att återknyta till detta. Här är det också intressant att känna till att undersökningar visat att yttre belöningar som betyg eller pengar inte fungerar som motivation när uppgiften känns övermäktig.

Motivationshöjande faktorer

Vad är då motsatsen, vad är motivationshöjande? Forskningen säger att det är att känna att vi är i utveckling, alltså progression. Skolan jobbar ju väldigt mycket med målsättningar, och att mål i sig skulle vara motiverande har vi blandat ihop lite grann menar Anna. Det behövs självklart ett mål för att kunna känna att man är i utveckling, annars kan man inte mäta att man är på väg någonstans. Så målet är ju helt avgörande, men det är inte målet i sig som är motiverande. Målet kan tvärtom vara ganska stressande och ganska ångestfyllt, lite som att känna att man ska ända dit upp till översta pinnen på en stege. Och finns det inga andra pinnar på stegen så är det rätt jobbigt! Men det som är motiverande, det är att klättra! Och har man väl nått toppen så vill man se, kan jag nå ännu högre? Det ger en ganska kortvarig tillfredsställelse att ha nått ett mål, man vill ännu mer. Att vara i utveckling är alltså det som är motiverande.

Anna jämför detta med hur många av oss som har en nästan färdig renovering hemma. Man gör 95 % av arbetet, för när man är nästan i mål, då är det inte motiverande längre. Då är det mycket lättare att hoppa på ett nytt projekt och känna att det händer något nytt, än att slutföra något, för då är man ju i mål. Man behöver alltså inte vara så bekymrad över att man fungerar på detta sätt. Det gäller de flesta av oss!

Vi som jobbar med digitala läromedel har här redan sett positiva effekter med att elever ser sin egen progression, i form av statistik över avklarade uppgifter eller självrättande glosförhör med omedelbar feedback. Anna håller med om att det är ett område där det digitala definitivt klår det analoga — med instant feedback och att man ser visuellt hur man ”levlar upp”, bemästrar något, får fler stjärnor eller poäng eller vad det än är. Dessutom sker detta individuellt, vilket en lärare omöjligt hinna med i klassrummet. Denna känsla av ett hela tiden vara i utveckling genom omedelbar respons i sig är oerhört motiverande. Jämför detta med att vänta en vecka eller två på att se om man klarat förhöret.

Du har tidigare sagt något om att åtgärdsprogram kan döda motivationen, därför att de blir som en plan B, en utväg och att man aldrig låter eleven få känna konsekvenserna. Kan du utveckla det lite?

– Vad jag tror du syftar på är att det är motiverande att vara ansvarig. Att faktiskt vara den som tar ansvar. Och vet man om att någon annan kommer att täcka upp, t.ex. mamma kommer att förklara varför de här uppgifterna inte blev gjorda hemma, så är man inte ytterst ansvarig utan man har lämnat över det till mamma. Någonstans måste man få känna av konsekvenser istället.

Anna poängterar dock att detta gäller de ”bekväma” eleverna som inte har mött något motstånd. De elever som inte har förstått att de är i skolan för att bli utmanade, utan som är i skolan för att briljera. Det har de alltid gjort tidigare, och kommer det då en lärare som har mage att utmana dem så kommer de självklart att protestera och underprestera!

Sen är ju skolans värld lite motsägelsefull, menar Anna vidare, för att vi inte riktigt har råd med att elever fallerar för ofta, för länge eller för djupt. Det blir så snart försent och man måste vidare. Det är så mycket stoff som ska gås igenom och klaras. För att klara denna situation har vi formaliserat detta med omprov, och klarar du inte det så får du ett nytt omprov. Det är ju inte riktigt så kunskap fungerar… Men att det blivit så formaliserat är av den hotfulla situationen som lärarna upplever, för hur ska de hantera dessa krav från skolledning, föräldrar och politiker? Man tar alltså till såna här ”kliniska instrument” för att strukturera upp det istället för att titta på vad är det som gör att eleven inte är motiverad att göra det den ska. 

Avslutande råd om hjärnan

Så vad behöver skolan tänka på för att vända resultaten?

Gör! Mer av gör! Att eleverna själva gör! Att eleverna inte känner att de sitter i skolan och blir matade med information för att sen gå hem och göra. Så att generellt höja nivån på det man faktiskt gör i skolan är bra. Nyttja resurserna vi har i klassrummet. Och det är inte bara lärarna som är resursen, utan även att eleverna är en grupp är en resurs.

Att få elever att bli mer produktiva och göra mer i klassrummet gör ju att de måste använda mer exekutiva delar av sin hjärna, som faktiskt är samma delar av hjärnan där vi bildar våra minnen. Att passivt ta in någonting, gör att det bara blir registrerat och det är något helt annat än att komma ihåg någonting. Annas mantra är: du kan bara minnas det du har tänkt!

Skolan är illa ute om vi känner att vi inte har tid för att eleverna ska tänka, men ännu värre är det om vi upplever att det inte är viktigt att tänka. Det blir förödande om vi tror att vi inte hinner för vi har så mycket stoff vi måste igenom. Att befästa kunskaper genom att tänka och göra är enklare än någonsin idag med hjälp av alla digitala verktyg. Det behöver heller inte vara så himla avancerat; prata med bordsgrannen, skriv en reflekterande mening, ställ en fråga till någon eller se till att alla svarar på en gemensam fråga. Då har alla åtminstone tänkt på frågan – vilket garanterar alla chansen att bilda ett minne.

Avslutningsvis vill jag därför uppmana dig som läsare av denna text att försöka minnas fem saker som du tyckte var viktiga att minnas och skulle vilja påminna dig själv om att använda i framtiden. Berätta det för dina elever, en kollega, eller skriv ner några rader.

Lycka till! Det är du som är hjärnan bakom allt!

Du som vill komma i kontakt med Anna kan besöka hennes hemsida! www.annatebeliusbodin.se


 

 

 

Lena Gode


Kontorschef
Digilär Stockholm

Senaste nyheter

Andra inlägg i Blogg

Press

Här hittar du pressmaterial, till exempel vår logotyp och broschyrer, samt information om kontaktpersoner.

Pressmaterial

Nyhetsbrev

Missa inga viktiga uppdateringar, roliga lektionstips eller annan information – prenumerera på våra nyhetsbrev här!

Prenumerera